Sent omsider - bilder från pappas och Majas besök (som var i, ehrm, februari)

Så känns en jordbävning

Kalifornien är jordbävningarnas land. Jag hade inte fått känna på en enda, vare sig under mina semestrar här eller under det första året som alien.

Min premiärbävning kände jag för några veckor sedan. Epicentrum var i Mexico, alltså ganska långt härifrån. Jag satt i soffan i vardagsrummet en kväll och tittade på en av våra 400 kanaler. Plötsligt känns det som om någon knuffar till soffan bakifrån. Känslan var ungefär som när man är på bio och någon typ på raden bakom sparkar på stolsryggen. Min första tanke var: "Varför knuffar Brandon på väggen?" Det är nämligen en vägg bakom soffan som delar av vardagsrummet från köket. Nu brukar ju inte Brandon springa runt och knuffa på väggar och det gjorde han förstås inte den här gången heller. Det var en jordbävning så klart.

Nästa bävning var idag. Jag satt vid mitt skrivbord och skrev på datorn. Mitt hemmasnickrade skrivbord är lite rangligt och jag tänkte först: Oj vad jag måste trycka hårt på tangenterna,hela bordet gungar ju." Snart började stolen liksom skaka och då trillade poletten ned. Nu hade det kanske skakat i 10 sekunder. Jag gjorde vad jag har blivit tillsagd, jag ställde mig under dörrposten eftersom husen är som stabilast där. Ja, nu vet nu hur en jordbävning känns.

Jag är tillbaka!

Javisst, jag är tillbaka både i Anaheim efter närapå två veckor semester i Sverige och också på bloggen efter lite skrivkramp.

I måndags var det ett helt år sedan jag landade på LAX med två IKEA-lådor i släptåg. Resan till Sverige var ju lite strulig. När vi skulle byta i Newark fick vi jogga fram och tillbaka över flygplatsen med handbagaget för att hitta rätt incheckningsdisk. Därefter visade det sig att piloten blivit sjuk och vi fick vänta i tre timmar på en ny. Brandon hade tagit en sömntablett för att bli sömnig lagom till vi skulle lyfta. Nu sov han som ett barn sittandes på de hårda stolarna vid gaten i stället. Väl i Sverige hann vi preciiiis landa innan vulkanaskan spred sig alltför mycket.

Tillbaka i LA var det riktigt nice att kunna glida igenom green card-kön där homeland security nästan orkade kosta på sig ett leende. Först såg vi kön för turister och tänkte "Nä, fy faan", men kom till vår stora glädje på att vi båda två kunde genom kön för citizens och permanent residents. Det var stor skillnad mot tidigare resor när man nästan har stått i givakt och med darrande underläpp gett passpolisen högra handens fingeravtryck. Jag fick visserligen ge fingeravtryck och ta foto denna gången också, men kön var kort och personalen trevlig.

Första veckan här har varit varm och skön, cirka 80 (nästan 30 C) på dagarna och härliga 72 (22,2222 C) vid tiden för min kvällspromenad. Jag har jobbar som en liten tok och haft både nya och gamla elever :)

Under tiden vi var i Sverige har Tito Dexter (mobror Dexter) och Tita Viol (moster Viol) kommit på besök från Filippinerna. De har varit i San Diego några dagar, men nu är de tillbaka och det smattrar av tagalog i huset. Jag tycker fortfarande att det låter "pokpokpokpok" och "nangngangnang" när de pratar även om jag faktiskt förstår enstaka ord. I eftermiddags var de på Costco och handlade och nu vill de ta tre, fyra grillade kycklingar med sig hem. Låter lite tungt tycker jag.

Beyond insanity

När pappa och Maja var här hamnade vi i en butik som bara säljer starka saker. Alltså en hel affär full med olika peppar, chilisåser och andra tungbrännare. Provsmakning höll man förstås med och för dagen fick man testa det starkaste de hade i butiken! Det starkaste i butiken var en habanero-sås med namnet "Da Bomb - beyound insanity". Och jävlar i mig vad starkt det var! Expediten doppade försiktigt en tandpetare i flaskan och gav till mig. Jag nuddade såsen med tungan och det liksom brann i munnen i flera minuter efteråt. Pappa ville också testa och innan varken jag eller Maja hade hunnit varna den stackaren hade han hunnit slicka i sig en hel tandpetar-portion av Da Bomb. Pappa köpte en flaska vatten. Brandon köpte en flaska Da Bomb.

Heja Sverige

OS-feber minsann! Vi har inga betalda sportkanaler här i huset, så vi får en lagom dos sport i form av sammandragen på NBC. Sammandrag innebär förstås snuttar av de sporter där någon amerikan deltar. Således har jag fått se Anja både ramla i backen och ta silver. Jag ahr också haft möjlighet att följa de manliga konståkarnas kalla krig. Ryssen Plushenko anklagar amerikanen Lysacek för att inte vara en riktig man när han bara gör trippel tåloop i OS-finalen.

Pappa i damkläder

Här på bloggen har det varit lugna gatan de senaste två veckorna, men i verkliga livet har det däremot varit full rulle. Pappa och Maja landade på LAX på torsdagskvällen den fjärde februari och nu har de precis landat på fast, kall svensk mark igen.

Besöket inleddes tyvärr med ösregn redan första dagen. Vi försökte oss på att kolla in Newport Beach men stranden gjorde sig inte riktigt i 10-12 grader, blåst och regn. Stackars Maja frös rejält i t-shirt och jeansjacka.

På lördagen såg det något bättre ut och vi åkte via San Juan Capistrano till San Diego och stannade där över helgen. På måndagen fyllde pappa år och fick en rejäl bit chokladtårta till frukost av personalen på Denny's. Att få eftermiddagsfika på hangarfartyget USS Midway var inte heller helt fel :)

Redan runt lunch på tisdagen stuvade vi in oss i vanen igen och for österut mot Las Vegas. Det var fortfarande bara 47 grader och blåsigt, men som tur var hittade pappa och Maja varsin luvtröja på en outlet i Barstow. Pappa fick en liten hang-up på att även hans tröja var av dammodell (det kan man tydligen se på blixtlåset), men vill man vara smyg-transa så är ju ändå Vegas det rätta stället.

Potty mouth på kattjakt

Igår eftermiddag bidde det, i stället för den sedvanliga promenaden här i grannskapet, en liten hike i närliggande friluftsområdet Santiago Canyon. Rick skulle fredags-hika där med sin kompis Eddie, eller "potty mouth", som han med all rätta benämnde sig själv. Eddie var lite av en karikatyr på européers nidbild av gapiga amerikaner ;-) Hade han varit i TV hade inte mycket blivit sagt, för många var de f-ord, p-ord och t o m n-ord som gled över hans läppar. Mig talade han mest om i tredje person. Han vände sig till Brandon och frågade om "hans fru" var mormon/ rasist/allmänt känslig för grovt språkbruk innan han började orera. Han räknade i alla fall med att jag alldeles själv kunde svara på frågor om vilka vilda djur det finns i Sverige och visst är det så att naturen är mycket vackrare där? Vidare fick vi veta hur mycket han tjänar nu, hur mycket han tjänade före lågkonjunkturen, att hans ex-fru är bipolär, att samma ex-fru hade "dickat runt" i Las Vegad för underhållet, att han nu skulle gifta om sig med en 1.80 lång 25-årin (jättesnygg faktiskt), att hans pappa är inne på sitt tredje äktenskap och har köpt en stor båt och bor i New Jersey. Mycket information på en och en halv timmes hike. Nåja, inte min typ som ni förstår, men jag försökte se det som en kulturantropologisk studie. Typ.

Eddie och Rick friluftsvandrade på sitt eget sätt kan man säga. Med sig hade de en ryggsäck full med Budweiser och ett paket cigaretter. Rick var som vanligt den som skuttade över stock och sten snabbast av alla, cigaretterna till trots.

Lite vilda djur gjorde hiken extra spännande denna gång. Först stod vi nästan öga mot öga med en hjort och hennes kid och inte långt därefter hittade vi färska spår efter både "bob cat" och bergslejon. Vi tyckte att det prasslade misstänkt i buskarna och delar av sällskapet hoppades nog på att det skulle vara ett kattdjur där inne. Vi indiansmög runt busken en bra stund, men ingen kissemiss. Det gjorde inte så mycket tyckte jag, jag behöver nog bo här lite till innan jag känner mig redo för att slåss med ett bergslejon :)

Stod precis och skulle dra på mig träningsbrallorna för att gå på promenad när det började regna. Argh! Nåja, det blir i alla fall väldigt grönt och fint! Gräset börjar växa igen så fort det kommer lite regn så man kommer nästan i vårstämning :)I går var solen framme i och nästan alla barnen i Svenska skolan pallrade sig till lektionen. Vi pratade om svenska kungahuset lite grand och om att prinsessorna ska gifta sig i år. De tyckte att det var jättekonstigt att Victoria måste gifta sig först och att Madeleine hade varit tvungen att vänta. Sedan uppstod lite frågor som man knappt själv kan svara på. Vad händer om varken Victoria, Carl Philip eller Madeleine vill ha barn? vem blir regent då?

Annars har jag mest varit hemma och undervisat online. Det är ganska märkligt egentligen - jag sitter här och pratar med svenskstuderande i hela världen som alla har olika anledningar att lära sig! Ett axplock:

Revisor i London. Gillar svensk schlager och Prins Carl Philip :)
Art director i Chicago
Data-någonting-kille i Stockholm/från London
Skotsk arborist (=trädvårdsspecialist) i Ljungbyhed
Läkare i Bayern
Ekonom på vattenreningsverkstillverkare i Moskva

85 besök

har det varit på bloggen senaste veckan och därmed blir det också 85 dollar till Läkare utan gränser. Tack alla som har varit inne och läst.

Regnet har fortsatt vräka ner. Igår förmiddag såg det helt ok ut, men jag hann kanptt avsluta meningen "Jag tror att jag tar en promenad även om det regnar lite" så öppnade sig himlens portar. Det fick bli en klassisk amerikansk träningsform istället - promenad i köpcentrum. Jag såg faktiskt ett par stycken där som var utrustade i joggingbyxor och svettband, så jag var inte den enda som försökte röra på mig trots ovädret.

Nu är det dags för mig att sussa. Natti natti!

Regn, rusk och spökelever

har det varit och kommer att vara hela veckan. Vi får hoppas att det regnar av sig tills pappa och Maja kommer i början av februari. Däremot är det ganska bra för arbetsmoralen att solen inte skiner. Jag har ägnat veckan åt en del nya kursdeltagare och åt en del teststudenter. Tyvärr finns det många s k spökstudenter ute på nätet. De skriver anmäler sig till testlektioner och dyker sedan inte upp. Morr morr! Det verkar som att det går ungefär två spöken på en seriös så man kan aldrig riktigt veta.

Cirkus, förlovning och födelsedag!

Hej vänner!
För min del har det varit en hädelserik vecka. Har inlett kurs med några nya svensksugna personer från bland annat Moskva, Melbourne och Wien.

Sedan svärmor åkte till Filippinerna har det ätits lite mer bacon här i huset och städats lite mindre ;-)

I går kväll satte sig hela gänget (Ben, Bradon, Rick, Robert, Kristen och jag) i minibussen och åkte till Cirque de Soleils föreställning i Irvine. Biljetterna var Rob och Kristens födelsedagspresent till Ben som fyller år idag. Cirque de Soleil har en fast föreställning i Las Vegas sedan ett tiotal år tillbaka men just nu turnerar delar av ensemblen runt staterna. Där var clowner, trapetskonstnärer, balanskonstnärer och mycket mer. Det som imponerade mest på mig var dock tre yogadamer i kroppsstrumpa. Hade de inte haft huvuden (?!) hade man verkligen inte kunnat se vad som var fram och bak på dem! En av dem låg i sitt finalnummer med huvudet och överkroppen mot golvet medan hon böjde underkroppen helt och hållet och liksom promenerade/sprang över sitt eget huvud! Lika märkligt som det låter var det. Hon såg ut som en spindel. Det andra storslagna numret var två herrar som sprang i ett varsitt gigantiskt hamsterhjul som snurrade uppe i luften. Hamsterhjulen satt ihop som en åtta och hela mackapären snurrade runt samtidigt som de sprang och hoppade inne i varsitt hjul. När de skuttade som mest så ångrade jag faktiskt både att jag hade dragit i mig en stor mugg kaffe i första akten och att jag inte hade orkat stå i den långa toalettkön i pausen. Jag hoppades också att killarnas mammor inte satt i publiken för detta såg riktigt farligt ut, och de hade inga säkerhetslinor eller nät överhuvudtaget.

Idag är det alltså Bens födelsedag. Han fyller 61 och vi firade med pansit (nudlar), lumpia (vårrullar), revbensspjäll och förstås Swedish kladd-cake. Denna gång piffade jag upp kakan med rivet apelsinskal och rostade hasselnötter. Angie var med förstås, men hon var ganska trött idag eftersom hon hade lekt i hundparken hela dagen. Hon trodde att Bens guava-frukter var tennisbollar och gällde högljutt när hon inte fick leka apport med dem. Under middagen fick vi tillfälle att diskutera Robert och Kristens kommande bröllop! Robert friade på nyårsafton! Jag har inte kunnat berätta något tidigare eftersom Robert har förväntats berätta för mamma May först av alla. Rick som visste om det hela redan innan ringen var köpt har dock inte kunnat hålla sig utan berättade för oss här i huset redan på nyårsdagen :) Så vi gick runt någon vecka och låtsades som ingenting medan May vänatde p att få Telefonsamtalet från Robert.

Världen och resten av världen

Som jag har nämnt tidigare så är ju nyheterna här i US of Alien nästan alltid lokala eller väldigt lokala. I morse lade jag märke till en annan rolig sak som spär på myten(?) om omvärldsfrånvända amerikaner. Väderrapporten i The Orange County Register (motsvarande Uppsala Nya Tidning eller Närkes Allehanda) delar upp jordklotet i "The Nation", "The World" och "The rest of the world". Världen består enligt Orange County Register av de största kanadensiska städerna och en handfull mexikanska inklusive några populära turistorter. I "resten av världen" hittar vi större delar av Europa bland annat. Undra på att man får förklara skillnaden mellan Nederländerna och Norge.

Hjälp mig hjälpa

Vissa dagar är man extra glad att ha tak över huvudet. Jag satt och tittade på CNNs reportage från Haiti i flera timmar igår kväll och kan inte släppa tanken på hur otroligt hårt drabbat och fattigt detta land är. En reporter beskrev hur mammor redan innan katastrofen matade sina små barn med lera. De vet att det inte innehåller någon näring men det fyller i alla fall magen för en stund. Extra tänkvärda blev bilderna och berättelserna från Port-au-Prince när de varvades med de gamla vanliga reklampauserna. Vilken bil är bäst? Vilka hundkex är godast? Och är det inte dags att köpa en luftdoftare som reagerar på rörelse? Hmm. Vad kan man göra? Det enda jag kan göra är att skänka pengar till Röda Korset eller någon annan organisation som kan hjälpa människorna i Haiti. hur mycket ska man skänka så? Hu rmycket kan jag avvara? Det är svårt att säga så därför har jag bestämt mig för att skänka en dollar per besök här på bloggen från och med imorgon och sju dagar framåt. Så gå in på bloggen och hjälp mig hjälpa!

Trevlig resa mamma May!

Idag var det dags för svärmor att packa det sista och sätta sig på 13-timmarsflyget till Manila. Hon ska vara där i åtta veckor och hälsa på familjen. Brandons mormor fyller 89 om ett par veckor och behöver tillsyn mer eller mindre dygnet runt. Hon är diabetiker men pillar i sig både det ena och det andra så fort man vänder ryggen till. Mormor delar huset med Mays lillasystrar Sandra och Grace.

Filippinos som har flyttat utomlands får ta med sig mer bagage än andra in i landet. De får fylla en sk balikbayan-box ("balikbayan" betyder någon som har flyttat från Filipppinerna) som är stor som en flyttkarton ungefär. På flygplatsen kunde man lätt hitta vilken incheckningsdisk som tillhör Philippine Airlines eftersom alla i kön har sina stora lådor fulla med grejor. Lådan måste sedan stanna i tullen i Manila en hel månad så det gäller att inte ha några färskvaror i den :) Familjen i Lipa hade ändå en lång lista på matvaror som de ville ha så May packade helt sonika ner apelsiner, sharon-frukt och en fryst skinka (storlek julskinka) i handbagaget. Sedan var det bara att hoppas på att ingen skulle bry sig så mycket i tullen. "Om de skulle opponera sig i tullen i Manila ger jag dem bara en femdollarsedel", sa May. "Det brukar räcka".

Ett helt år

har gått sedan min intervju på amerikanska ambassaden i Stockholm! Idag är det precis 365 dagar sedan jag på rätt så darriga ben gick igenom säkerhetskontrollen där man både fick ta av sig skorna och lämna i från sig mobiltelefonen. Sedan skulle man gå till en annan byggnad där intervjuerna var. Det var noga att ma gick på trottoaren och inte genade över parkeringsplatsen, då hojtade vakterna åt en att gå på trottoaren som man hade fått instruktioner om. "Ordning" sa Bill. "Reda" sa Bull.

I vänthallen fanns blanka veckotidningar, TV och läsk- och godisautomat att roa sig med, men nästan alla satt ändå och stirrade rakt framför sig. Det enda som lättade upp den nervösa stämningen var när ambassadperonalen försöte uttala svenska efternamn. Ja, de flesta vet ju hur mitt efternamn låter på utrikiska: "Horrrbörrgg"

Jag fick först gå till en lucka rakt fram, utan att vänta faktiskt, kanske tyckte de att 18 månader var tillräckligt länge. Där fick jag lämna ifrån mig mitt pass och den numera enormt tjocka luntan med personbevis(3 sidor), äktenskapsbevis, läkarintyg, foton och en massa andra papper som jag inte ens kommer ihåg just nu.

Efter kanske en halvtimmes väntan (inte så länge) ropade en yngre tjänsteman ut genom sin lucka att det var dags för Mrs Horrrbörrg Cruz att intervjuas. Med tanke på hur in i minst adetalj undersökt jag hade känt mig under visumresans gång så blev jag uppriktigt sagt rätt förvånad över att jag inte togs in i ett avlyssnat rum med nakna glödlampor. bara för att inte blir obehagligt överraskad så hade jag förberett mig på att intervjun skulle bli riktigt hemsk, att jag skulle behöva bevisa att jag varken var kommunist eller flygplansterrorist. Men, vi fick bara stå där vid luckan och tjänstemannen småpratade på amerikanskt småtrevligt vis och slängde in sina frågor liksom i förbifarten. Inte mindre än tre gånger frågade han om bröllopsdatum och ibland vände han på fakta trots att han bläddrade i tjocka pappershögen mitt framför näsan. Först trodde jag att detta bara var en slags för-intervju och att jag snart skulle få gå in i rummet med "bad embassy officer" och "good embassy officer" men det blev aldrig så. Efter maximalt 10 minuter tyckte tjänstemannen att vi verkade vara ärliga människor som visste när vi hade gift oss och jag fick min ansökan godkänd!

Alltså

Fy fan vad kallt det måste vara hemma i Sverige! Vargavinter är ju bara förnamnet. På väggen i sovrummet har jag hängt upp almanackan jag fick i julklapp av mamma. Januaribilden är ett snötäckt landskap, en grusväg vid en gård någonstans i Västegötland. Jag tycker att det ser ut lite som den lilla vägen upp till slottet (i Uppsala) som går parallellt med Dag Hammarskjölds väg. Brandon och jag tittar på bilden och känner oss riktigt tacksamma över att vi har 15-20 grader - varmt - ute. Jag kommer ihåg att det var så där kallt för ett antal vintrar sedan när jag bodde i Gula huset i Uppsala. Snåla hyresvärden hade fortfarande, trots vissa påtryckningar, inte satt in en ytterdörr utan hål så kvarterets katter satt utanför och gottade sig i vår förlorade varmluft.

Globala familjer

På SvD hittade jag en trevlig och intressant artikelserie om globala familjer. Kul att läsa om andras erfarenhet och olika perspektiv på flyttande mellan länder. Läs gärna och säg vad ni tycker.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/global-varld-skapar-nya-familjemonster_3975557.svd

Gott nytt!

Jahaja, så var det ett nytt decennium igen! Ni kommer väl ihåg hypen kring millemieskiftet. Var det någon som köpte pumps med 2000 skrivet över hela klacken? Och låter förresten inte X2000 lite gammalt nu?

Maken och jag fírade in det nya året på fest i Long Beach. Man vill inte gärna vara ute och åka bil denna natt, det är högst sannolikt en hel del som kör hem trots att de fått både det ena och det andra innan för västen. Så vi bestämde oss redan innan festen för att övernatta. Vi var lite sent ute så det var inet så många ställen att välja på. Det första stället vi kollade in var ett litet äckligt motell på 2nd Street. Nog för att det låg i närheten av festen vi skulle till, men fy fan vad det luktade mögel i rummet. Portiern fösökte åtgärda det hela genom Vi gick till Starbucks för att komma åt Internet och därmed ett fräschare alternativ. Seaport Marina Hotel hade till och med sänkt priset från 109 till 72 dollar så vi slog till. Det var i alla fall rent och luktfritt men någon hade gjort brännmärken med ett strykjärn över heltäckningsmattan. Dessutom hängde det mesta av inredningen, inklusive sängramen, snett. Undra på att man var tvungen att lämna 100 dollar i deposition.

Nyårsfesten hos Maria och Ryan var jättekul däremot! Vi var ett tiotal personer som firade in det nya året med mousserande och småplock. De bor bara några steg från stranden så jag fick uppleva mit första tolvslag med sand i klackskorna :) En viss temperaturskillnad mot förra årets nyårsfest i Sälen då det var 25 minus. Jag vill minnas att jag hade samma klackskor på mig då. Också ute.