Efter förra inlägget fick jag en anonym begäran om att berätta mer om showen vi besökte i Vegas. Det är ju inte för inte som Las Vegas också kallas för Sin City. Det är ganska högt i tak för vad som på andra platser skulle anses omoraliskt. Man får röka i stort sett var som helst och man kan dricka alkohol var som helst, ja man blir till och med bjuden på sprit under tiden man spelar bort sina pengar. Kan det bli värre ;-) ? Ja, det kan det. Man kan gå på strippshow också - och det gjorde vi.
Chippendales var dyra, 50 dollar plus skatt fick man hosta upp för att gå in. Jag trodde i att det skulle vara en stor fin scen med bekväma fåtöljer, men ack så fel jag hade. Det påminde mer om en gammal skolaula där man hade radat upp sisådär 300 pinnstolar. Den som satte sig längst utmot mittgången riskerade (eller fick chansen, beroende på hur man ser det) att bli dansad på av en alldeles äkta, på kroppen slätrakad Chippendale. Vi placerade naturligtvis den blivande bruden där. Snart följde cirka två timmar av olika dansnummer - Chippendales i brandmansdräkt, Chippendales i cowboykläder, Chippendales i kirurgkläder (oväntat), Chippendales med sopkvast ... de flesta numren slutade fötsås med att det inte hade några kläder alls.
En annan viktig poäng med showen var ju att alla vi "beatuful ladies" skulle förstå vilka underbara kvinnor vi är, vilket innebar att dansarna då och då dansade runt i publiken eller bjöd upp någon i publiken på scen. Detta var uppskattat av många men inte av alla. En asiatisk kvinna i 50-årsåldern som hade placerat sig på första bänk skrek "no no" och lade händerna för ansiktet när en brandmanschippendale försökte tvångla henne.
Chippendalesarna kunde visserligen dansa men flera av dem såg faktiskt riktigt uttråkade ut på scenen. Det lyste igenom att de tänkte på koreografin (eller så tänkte de på vad de skulle äta till middag)"...5,6,7,8 dansa fram, dansa bak, greppa skrevet, dansa höger, dansa vänster...och igen ... 5,6,7,8 ..." Jag antar att de hade gjort samma show hundrafemtioelva gånger redan och var lite less, och det kan man ju förstå. Ibland hade dansarna repliker också, till exempel i numret när "Bilmekanikern", "Boknörden" och "Advokaten" slogs om en kvinnas gunst. Tyvärr var replikerna förinspelade och Chippendales var inte de bästa på läppsynk, och därav blev resultatet som en dåligt dubbad film.
Efter ett par timmar var det hela slut och som minne fick man med sig en plansch från Chippendale-shoppen. Vår blivande brud fick också fotografera sig tillsammans med dansarna och en väggalmanacka att hänga upp på jobbet.
Efter showen tog vi en drink och försökte reda ut det som förundrat oss mest - hur fasen blev de så där släta över hela kroppen?! Vax? Laser? Vad?
Anaheim Time