Anaheim Time
Nu börjar brandsäsongen. Så här i slutet av sommaren och början på hösten är det riktigt jävla torrt i markerna. Bergen och kullarna som var gröna när vi kom hit i maj är nu helt bruna. Igår när vi körde från Long Beach till Anaheim, kunde vi se hur det brann på en kulle långt långt bort. I mörkret såg vi glöden runt bergskanten i fjärran och bilen fylldes av röklukt.
Augusti och september är de hetaste och torraste månaderna på hela året, lägg varma vindar till det så förstår att den allra minsta lilla gnista kan leda till den ena terrängbranden efter den andra. Än så länge har det mest brunnit norr om Los Angeles så det är ingen fara för vår del, dessutom är det mest sten och asfalt där vi bor så brandrisken är liten just här.
söndag 30 augusti 2009
lördag 29 augusti 2009
Påsar
Värmen hänger i och termometern visar nära 100 grader varje dag. För en svensk blir det lite jobbigt eftersom man instinktivt vill skutta runt utomhus när solen skiner. Men när den dallrande värmen slår emot en så fort man gläntat på dörren får man vackert välja att stanna inomhus åtminstone till sena eftermiddagen.
Igår hade Brandon och jag varit hemma hela dagen och till slut insåg vi att vi behövde lite social träning. Vi bestämde oss för att åka till shoppingcentret "The Block" och äta en bit mat eller kanske ta en glass. Denna lilla "date" kändes verkligen som hämtad ur en hollywoodsk romantisk komedi. Valet föll efter en del beslutsvånda på ett kina-hak. Vi delade på en laddning orange chicken och sweet and sour pork med tillbehör. Maten var mycket välsmakande och vi rensade faten.
Imorse förstod vi varför maten hade smakat så gott! Både maken och jag kände oss törstiga och lite plufsiga i asiktet när vi vaknade. Vid närmare efterforskning i spegeln hade vi mycket riktigt båda två rejält mörka påsar som hängde ner till kindbenen. Good old MSG, det vill säga monosodium glutamate, är mycket vanligt i kinamaten här och efter att ha ätit det ser man ut som om man inte har sovit på en vecka eller två. Så nästa gång får det bli någon av de kinakrogar som marknadsför sig med "No MSG!"
Igår hade Brandon och jag varit hemma hela dagen och till slut insåg vi att vi behövde lite social träning. Vi bestämde oss för att åka till shoppingcentret "The Block" och äta en bit mat eller kanske ta en glass. Denna lilla "date" kändes verkligen som hämtad ur en hollywoodsk romantisk komedi. Valet föll efter en del beslutsvånda på ett kina-hak. Vi delade på en laddning orange chicken och sweet and sour pork med tillbehör. Maten var mycket välsmakande och vi rensade faten.
Imorse förstod vi varför maten hade smakat så gott! Både maken och jag kände oss törstiga och lite plufsiga i asiktet när vi vaknade. Vid närmare efterforskning i spegeln hade vi mycket riktigt båda två rejält mörka påsar som hängde ner till kindbenen. Good old MSG, det vill säga monosodium glutamate, är mycket vanligt i kinamaten här och efter att ha ätit det ser man ut som om man inte har sovit på en vecka eller två. Så nästa gång får det bli någon av de kinakrogar som marknadsför sig med "No MSG!"
fredag 28 augusti 2009
Svenska skolan
På måndag ska jag börja mitt nya jobb som lärare i Svenska skolan i San Diego. Svenska skolan är till för barn som bor här men har en eller två svensktalande föräldrar, ungefär som modersmålsundervisningen i Sverige alltså. Förra veckan var jag i Oceanside (strax utanför San Diego) och träffade skolans huvudlärare Paula och Lotta som jag ska dela klassen med. Lottas och min klass består av 14 stycken barn mellan 7 och 9 år. Den stora åldersskillnaden och barnens mycket skiftande nivå på svenskan kommer nog inte att göra det lättjobbat precis, men två lärare på14 barn känns ju som rena drömmen.
torsdag 27 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
Move your ass!
I morse råkade min stackars svärfar ut för ett så kallat road rage, det vill säga när någon mer eller mindre motiverat är otrevlig i trafiken.
Ben hade varit och handlat lite mat på Von's och höll på att backa ut sin röda SUV från parkeringsplatsen. Det var gott om parkeringsplatser eftersom klockan bara var nio på morgonen. Bakom honom väntade i alla fall en annan bilist som plötsligt tutade på Ben. Ben trodde att denna propra och till synes trevliga medelålders man ville varna honom för något, kanske var något trasigt eller kanske höll han på att krocka med en kundvagn, så han vevade ner rutan och frågade "What's wrong?". Svaret han får är: "Move your ass!!!!" Ben blev rätt så purken förstås, men protesterade milt genom att fortsätta backa ut, i samma hastighet som tidigare. Vid ett rödljus ute på huvudgatan som leder hem hit, ser Ben hur mannen från parkeringen nu ligger i filen intill. Parkeringsmannen får syn på Ben, vevar ner rutan och vräker ur sig: "Asshole!!!"
Vilken tönt va?!
Ben hade varit och handlat lite mat på Von's och höll på att backa ut sin röda SUV från parkeringsplatsen. Det var gott om parkeringsplatser eftersom klockan bara var nio på morgonen. Bakom honom väntade i alla fall en annan bilist som plötsligt tutade på Ben. Ben trodde att denna propra och till synes trevliga medelålders man ville varna honom för något, kanske var något trasigt eller kanske höll han på att krocka med en kundvagn, så han vevade ner rutan och frågade "What's wrong?". Svaret han får är: "Move your ass!!!!" Ben blev rätt så purken förstås, men protesterade milt genom att fortsätta backa ut, i samma hastighet som tidigare. Vid ett rödljus ute på huvudgatan som leder hem hit, ser Ben hur mannen från parkeringen nu ligger i filen intill. Parkeringsmannen får syn på Ben, vevar ner rutan och vräker ur sig: "Asshole!!!"
Vilken tönt va?!
tisdag 25 augusti 2009
Chokladtårtor
Det har ju blivit en del bakning här som ni vet och till mitt stora antal chokladtårtor har jag använt en sådan där silikonform. Nu har svärfar gått och köpt en till med motiveringen: "När ni har skaffat ett eget ställe så kan vi ha var sin form och jag kan få chokladtårta på båda ställena." Han är för söt :)
måndag 24 augusti 2009
"I am half Filippino, half Filippina!"
Igår var jag på en 60-årsfest jag aldrig har sett maken till och nu ska jag göra mitt bästa för att återge den!Brandons släkting (mammas fyrmännings man, typ) Anthony aka Tony Boy aka tito Boy fyllde 60 år förra veckan. I ett helt år hade hans fru, barn och andra delar av den närmaste familjen, i hemlighet planerat en stor fest.
Strax före lunch åkte vi till ett stort hotell i Los Angeles där festen skulle äga rum. På plats hängdes en färgglad blomstergirlang i äkta tyg och plast runt halsen på alla gäster eftersom det var hawaii-tema. Man hade också hyrt in en professionell partyvärd, dvs en man som var sångare, komiker och lekledare i ett. Denne värd som hette Dion var stolt "bakla" (filippino för "gay") och hade nog mest vällagd make up och mest plattångat hår av oss alla.
Medan vi väntade på att födelsedagsfiraren skulle anlända skrattade Dion åt sina egna skämt och tränade oss i att säga "surprise" och "happy birthday". Efter en lång väntan kom så födelsedagsbarnet och han blev minst sagt överväldigad när han möttes av ett tvåhundra röster starkt HAPPY BIRTHDAY. Tårarna fortsatte rinna nerför tito Boys kinder när han placerades på en stol mitt i rummet och kyrkans damer, för dagen klädda i kokosnöts-bh och bastkjol, dansade en välkomstdans. Av åkte tito Boys vanliga skjorta och på kom en i hawaii-stil.
Efter detta följde en aldrig sinande ström av lekar och vår käre Dion stortrivdes i sin roll. Vi spelade "gissa låten" om turordningen till buffén och "skicka gaffeln" om den saftiga ananas som varje bord var dekorerat med. Dion smög som sagt inte med att han gillade killar och ganska snart stod det klart för alla vilka som var hans favoriter bland gästerna. En av Brandons bryllingar som hette Ryan blev utvald att komma upp på scen till den ena tävlingen efter den andra. Dion frågade Ryan om han talade tagalog, men svaret blev nej. "I am mixed" sa Ryan. "Me too" sa Dion "I am half Filippino, half Filippina!" Också Brandons brorsa Rick fick nöjet att vara med i festens variant på "So you think you can dance". Han gjorde en riktigt bra insats när han dansade till Britney Spears, men till slut var det ändå tito Carlos som tog hem storsegern efter sin insats till "Jailhouse Rock". Dion hade lite svårt att dölja sin besvikelse över detta eftersom priset till vinnaren var just han själv - Dion. Så leendet stelande en aning när den silvergrå tito Carlos skulle ta emot sitt pris.
Eftermiddagen innehöll också flera bildvisningar och videohälsningar från släktingar och vänner i Manila, och efter ett långt tacktal från en rörd tito Boy åkte vi hem till Anaheim Hills.
Strax före lunch åkte vi till ett stort hotell i Los Angeles där festen skulle äga rum. På plats hängdes en färgglad blomstergirlang i äkta tyg och plast runt halsen på alla gäster eftersom det var hawaii-tema. Man hade också hyrt in en professionell partyvärd, dvs en man som var sångare, komiker och lekledare i ett. Denne värd som hette Dion var stolt "bakla" (filippino för "gay") och hade nog mest vällagd make up och mest plattångat hår av oss alla.
Medan vi väntade på att födelsedagsfiraren skulle anlända skrattade Dion åt sina egna skämt och tränade oss i att säga "surprise" och "happy birthday". Efter en lång väntan kom så födelsedagsbarnet och han blev minst sagt överväldigad när han möttes av ett tvåhundra röster starkt HAPPY BIRTHDAY. Tårarna fortsatte rinna nerför tito Boys kinder när han placerades på en stol mitt i rummet och kyrkans damer, för dagen klädda i kokosnöts-bh och bastkjol, dansade en välkomstdans. Av åkte tito Boys vanliga skjorta och på kom en i hawaii-stil.
Efter detta följde en aldrig sinande ström av lekar och vår käre Dion stortrivdes i sin roll. Vi spelade "gissa låten" om turordningen till buffén och "skicka gaffeln" om den saftiga ananas som varje bord var dekorerat med. Dion smög som sagt inte med att han gillade killar och ganska snart stod det klart för alla vilka som var hans favoriter bland gästerna. En av Brandons bryllingar som hette Ryan blev utvald att komma upp på scen till den ena tävlingen efter den andra. Dion frågade Ryan om han talade tagalog, men svaret blev nej. "I am mixed" sa Ryan. "Me too" sa Dion "I am half Filippino, half Filippina!" Också Brandons brorsa Rick fick nöjet att vara med i festens variant på "So you think you can dance". Han gjorde en riktigt bra insats när han dansade till Britney Spears, men till slut var det ändå tito Carlos som tog hem storsegern efter sin insats till "Jailhouse Rock". Dion hade lite svårt att dölja sin besvikelse över detta eftersom priset till vinnaren var just han själv - Dion. Så leendet stelande en aning när den silvergrå tito Carlos skulle ta emot sitt pris.
Eftermiddagen innehöll också flera bildvisningar och videohälsningar från släktingar och vänner i Manila, och efter ett långt tacktal från en rörd tito Boy åkte vi hem till Anaheim Hills.
torsdag 20 augusti 2009
Ett nytt paket
Jag får ju inte så väldigt mycket post här, men i lördags kom det minsann ett rejält paket med mitt namn på . Jag hade varit ute på en riktigt låg cykeltur och när jag kom hem så stod svärfar och viftade med välbekant gulbrun paketpåse från svenska posten. Att påsen skulle innehålla ett par underhållande deckare visste jag redan. Däremot visste jag inte att där också skulle finnas en laddning saltlakrits, norrköpingsfläsk (ett bacon-look-a-like godis av marshmallowstyp som bara finns att köpa i Norrköping med omnejd) och en underbart fin teckning från min allra käraste systerdotter. Fläsket (hela familjens favorit) är uppätet sedan länge, men lakritsen (bara min favorit) har jag en del kvar av och teckningen har fått en plats intill vårt bröllopsfoto :) Böckerna har jag kastat mig över också förstås.
Hur gör man när man vill kommentera?
undrade någon. Det finns två alternativ. Man klickar på "kommentarer" under själva inlägget och då kan man välja om man vill kommentera genom sitt konto eller utan konto. Det går alltså att kommentera helt anonymt, men jag tycker förstås att det är roligare att veta vem som skriver. Är ni blyga kan ni ju hitta på en pseudonym =) som t ex "Syster Yster" eller "The Official Mankini Team of Kazakstan".
onsdag 19 augusti 2009
Jag är Sweeeeden
På söndag ska hela familjen Cruz gå på överraskningsfest med hawaiitema! Det är Brandons tito (morbror/farbror) som fyller sextio och hans familj ordnar kalas på ett hotell utanför LA. Egentligen är det ingen morbror utan hans fru är fyrmänning med Brandons mamma, men för enkelhetens skull kallar vi honom "tito".
Senast jag träffade den här delen av släkten var på yngsta dotterns examensfest i juni. Alla titas och titos och kusiner tyckte att det var såååå spännande att äntligen få träffa den där exotiska svenskan (alltså jag).
"Sweeeeeeeeden" skriker de allihopa och vi hinner knappt innanför dörren förrän ett gäng för mig helt främmande damer är framme och kramas och pussas. Några hade faktiskt besöktStockholm en gång under en kryssning och de var mycket stolta över detta :) För att visa hur mycket de tycker om Sverige spelas följande väl inrepeterade dialog upp för mig:
Tito: What is the capital of Sweden?
Tita: Stockhollllm!!!!
Tito: What do they have there?
Tita: Open sandwhiches!!!!
Alla skrattar och applåderar :)
Senast jag träffade den här delen av släkten var på yngsta dotterns examensfest i juni. Alla titas och titos och kusiner tyckte att det var såååå spännande att äntligen få träffa den där exotiska svenskan (alltså jag).
"Sweeeeeeeeden" skriker de allihopa och vi hinner knappt innanför dörren förrän ett gäng för mig helt främmande damer är framme och kramas och pussas. Några hade faktiskt besöktStockholm en gång under en kryssning och de var mycket stolta över detta :) För att visa hur mycket de tycker om Sverige spelas följande väl inrepeterade dialog upp för mig:
Tito: What is the capital of Sweden?
Tita: Stockhollllm!!!!
Tito: What do they have there?
Tita: Open sandwhiches!!!!
Alla skrattar och applåderar :)
tisdag 18 augusti 2009
Taco Tuesday
Varje tisdag är Taco Tuesday! I alla fall om man frågar den stora snabbmatskedjan Del Taco. På tacotisdagar kan man få inte mindre än tre krispiga tacos för en dollar och nitton cent. Som hittat. Så för knappt nio dollar lyckades vi idag föda hela familjen Cruz på tacos. Kön ringlade lång när jag skulle öva på att ratta Bens röda stadsjeep genom drive through:n. Det är nämligen en oumbärlig kunskap, att kunna köra genom en drive through. Hur skulle man annars få mat? Jag lyckades hur som helst krypa fram till luckan, beställa 12 hårda tacos och 9 mjuka, slingra mig fram till nästa lucka, betala och ta emot våra rykande färsla tacos. Jag kan tänka mig att jag kommer att få chansen att öva på detta fler gånger ;-)
Safari i Anaheim
Det finns många djur här i förorten, och då menar jag inte bara miniatyrhundar med ryggsäck, nej det finns vilda djur också.
Först och främst har vi de söta djuren. När jag går på kvällspromenad stöter jag på drösvis med vildkaniner, som faktiskt inte är alls särskilt rädda av sig. Det har också hänt att jag har sprungit på en coyote, den ser lite ut som någonting mitt emellan en varg och en schäfer. Den bryr sig inte särskilt mycket om människor, utan tittar mest efter bilar och efter de där söta kaninerna förstås.
För det andra har vi de lustiga djuren. Stinkbaggen är ett av dem. Det är en ganska stor skalbagge som ser ut att vara för tung för sig själv att bära. Om man skulle råka skrämma den så lyfter den upp sin stora skalbaggerumpa och sprutar ut något stinkande. Jag har inte sjäv fått erfara detta ännu men Brandon har berättat varför man inte ska skrämma stinkbaggar. Ödlorna är också roliga. De ser alltid så förnärmade ut när man kommer. Ska hon komma och gå just här när jag har det så skönt i solen, verkar de tänka. De snörper på munnen och pilar iväg.
Till sist har vi de läskiga djuren. Spindlar finns det så det räcker och blir över. De allra flesta är ofarliga för människor (det har jag förhört mig noga om) men man får alltid deras förbannade väv i ansiktet och på armarna! De gillar att vara inomhus också och passar man sig inte kan de krypa in i ens kläder om man har slängt dessa på golvet. Detta vet jag nu eftersom jag har fått ett spindelbett på vänsterlåret - inga fler byxor på golvet här, det straffar sig direkt. Men läskigast är nog ändå fladdermössen. Om man är ute vid floden i skymningen kan man se dem flyga högt och lågt jagandes efter insekter. Ibland flyger de så lågt så lågt att man tror att de kommer att landa i håret. Huh!
Först och främst har vi de söta djuren. När jag går på kvällspromenad stöter jag på drösvis med vildkaniner, som faktiskt inte är alls särskilt rädda av sig. Det har också hänt att jag har sprungit på en coyote, den ser lite ut som någonting mitt emellan en varg och en schäfer. Den bryr sig inte särskilt mycket om människor, utan tittar mest efter bilar och efter de där söta kaninerna förstås.
För det andra har vi de lustiga djuren. Stinkbaggen är ett av dem. Det är en ganska stor skalbagge som ser ut att vara för tung för sig själv att bära. Om man skulle råka skrämma den så lyfter den upp sin stora skalbaggerumpa och sprutar ut något stinkande. Jag har inte sjäv fått erfara detta ännu men Brandon har berättat varför man inte ska skrämma stinkbaggar. Ödlorna är också roliga. De ser alltid så förnärmade ut när man kommer. Ska hon komma och gå just här när jag har det så skönt i solen, verkar de tänka. De snörper på munnen och pilar iväg.
Till sist har vi de läskiga djuren. Spindlar finns det så det räcker och blir över. De allra flesta är ofarliga för människor (det har jag förhört mig noga om) men man får alltid deras förbannade väv i ansiktet och på armarna! De gillar att vara inomhus också och passar man sig inte kan de krypa in i ens kläder om man har slängt dessa på golvet. Detta vet jag nu eftersom jag har fått ett spindelbett på vänsterlåret - inga fler byxor på golvet här, det straffar sig direkt. Men läskigast är nog ändå fladdermössen. Om man är ute vid floden i skymningen kan man se dem flyga högt och lågt jagandes efter insekter. Ibland flyger de så lågt så lågt att man tror att de kommer att landa i håret. Huh!
onsdag 12 augusti 2009
Fish Tacos
Ni vet hur det är när man är i ett annat land och plötsligt blir som tokig i en viss maträtt. Nu har det hänt, jag har blivit som besatt av fish tacos. Det är ju väldigt lämpligt i vår lilla familj eftersom Brandon är fullkomligt tokig i tacos och burritos, men är allergisk mot allt vad fisk och skaldjur heter. Men nu kan han få sina tacos och jag får mina fish tacos, bra va?!
Fish tacos består av stekt, panerad eller friterad vit fisk (t ex torsk eller mahi mahi): Fisken läggs i brödet tillsammans med strimlad vitkål, hackad tomat och toppas med creme fraiche och lime.
Titta, jag hittade recept på Youtube och Allrecipes. Testa, ni kommer inte att ångra er!
På begäran - Chippendales!
Efter förra inlägget fick jag en anonym begäran om att berätta mer om showen vi besökte i Vegas. Det är ju inte för inte som Las Vegas också kallas för Sin City. Det är ganska högt i tak för vad som på andra platser skulle anses omoraliskt. Man får röka i stort sett var som helst och man kan dricka alkohol var som helst, ja man blir till och med bjuden på sprit under tiden man spelar bort sina pengar. Kan det bli värre ;-) ? Ja, det kan det. Man kan gå på strippshow också - och det gjorde vi.
Chippendales var dyra, 50 dollar plus skatt fick man hosta upp för att gå in. Jag trodde i att det skulle vara en stor fin scen med bekväma fåtöljer, men ack så fel jag hade. Det påminde mer om en gammal skolaula där man hade radat upp sisådär 300 pinnstolar. Den som satte sig längst utmot mittgången riskerade (eller fick chansen, beroende på hur man ser det) att bli dansad på av en alldeles äkta, på kroppen slätrakad Chippendale. Vi placerade naturligtvis den blivande bruden där. Snart följde cirka två timmar av olika dansnummer - Chippendales i brandmansdräkt, Chippendales i cowboykläder, Chippendales i kirurgkläder (oväntat), Chippendales med sopkvast ... de flesta numren slutade fötsås med att det inte hade några kläder alls.
En annan viktig poäng med showen var ju att alla vi "beatuful ladies" skulle förstå vilka underbara kvinnor vi är, vilket innebar att dansarna då och då dansade runt i publiken eller bjöd upp någon i publiken på scen. Detta var uppskattat av många men inte av alla. En asiatisk kvinna i 50-årsåldern som hade placerat sig på första bänk skrek "no no" och lade händerna för ansiktet när en brandmanschippendale försökte tvångla henne.
Chippendalesarna kunde visserligen dansa men flera av dem såg faktiskt riktigt uttråkade ut på scenen. Det lyste igenom att de tänkte på koreografin (eller så tänkte de på vad de skulle äta till middag)"...5,6,7,8 dansa fram, dansa bak, greppa skrevet, dansa höger, dansa vänster...och igen ... 5,6,7,8 ..." Jag antar att de hade gjort samma show hundrafemtioelva gånger redan och var lite less, och det kan man ju förstå. Ibland hade dansarna repliker också, till exempel i numret när "Bilmekanikern", "Boknörden" och "Advokaten" slogs om en kvinnas gunst. Tyvärr var replikerna förinspelade och Chippendales var inte de bästa på läppsynk, och därav blev resultatet som en dåligt dubbad film.
Efter ett par timmar var det hela slut och som minne fick man med sig en plansch från Chippendale-shoppen. Vår blivande brud fick också fotografera sig tillsammans med dansarna och en väggalmanacka att hänga upp på jobbet.
Efter showen tog vi en drink och försökte reda ut det som förundrat oss mest - hur fasen blev de så där släta över hela kroppen?! Vax? Laser? Vad?
Chippendales var dyra, 50 dollar plus skatt fick man hosta upp för att gå in. Jag trodde i att det skulle vara en stor fin scen med bekväma fåtöljer, men ack så fel jag hade. Det påminde mer om en gammal skolaula där man hade radat upp sisådär 300 pinnstolar. Den som satte sig längst utmot mittgången riskerade (eller fick chansen, beroende på hur man ser det) att bli dansad på av en alldeles äkta, på kroppen slätrakad Chippendale. Vi placerade naturligtvis den blivande bruden där. Snart följde cirka två timmar av olika dansnummer - Chippendales i brandmansdräkt, Chippendales i cowboykläder, Chippendales i kirurgkläder (oväntat), Chippendales med sopkvast ... de flesta numren slutade fötsås med att det inte hade några kläder alls.
En annan viktig poäng med showen var ju att alla vi "beatuful ladies" skulle förstå vilka underbara kvinnor vi är, vilket innebar att dansarna då och då dansade runt i publiken eller bjöd upp någon i publiken på scen. Detta var uppskattat av många men inte av alla. En asiatisk kvinna i 50-årsåldern som hade placerat sig på första bänk skrek "no no" och lade händerna för ansiktet när en brandmanschippendale försökte tvångla henne.
Chippendalesarna kunde visserligen dansa men flera av dem såg faktiskt riktigt uttråkade ut på scenen. Det lyste igenom att de tänkte på koreografin (eller så tänkte de på vad de skulle äta till middag)"...5,6,7,8 dansa fram, dansa bak, greppa skrevet, dansa höger, dansa vänster...och igen ... 5,6,7,8 ..." Jag antar att de hade gjort samma show hundrafemtioelva gånger redan och var lite less, och det kan man ju förstå. Ibland hade dansarna repliker också, till exempel i numret när "Bilmekanikern", "Boknörden" och "Advokaten" slogs om en kvinnas gunst. Tyvärr var replikerna förinspelade och Chippendales var inte de bästa på läppsynk, och därav blev resultatet som en dåligt dubbad film.
Efter ett par timmar var det hela slut och som minne fick man med sig en plansch från Chippendale-shoppen. Vår blivande brud fick också fotografera sig tillsammans med dansarna och en väggalmanacka att hänga upp på jobbet.
Efter showen tog vi en drink och försökte reda ut det som förundrat oss mest - hur fasen blev de så där släta över hela kroppen?! Vax? Laser? Vad?
måndag 10 augusti 2009
Las Vegas
Det finns två sätt att ta sig till Las Vegas från Anaheim. Antingen tar man flyget eller så kör man fyra timmar rakt ut i Mojaveöknen, vi valde det senare alternativet. Första stoppet på resan är alltid Barstow, ett litet ställe som förmodligen knappt skulle finnas till om det inte vore för alla turister som passerar på väg till Vegas eller Big Bear. I Barstow finns världens första Del Taco och naturligtvis måste man göra ett besök.
Väl i Las Vegas delade damer och herrar på sig. Vi hade hyrt en svit där alla fick plats att sova, det låter kanske vansinnigt luxuöst men faktum är att det inte blir särskilt dyrt när så många får plats i samma rum. Efter några cocktail trängde vi ihop oss i en taxi och åkte till en restaurang. Taxichauffören var mer än väl pratsam och gav oss en föreläsning om allt från Obamas drogvanor till maffian i Las Vegas. Det var trafikstockning så han hann med en hel del. Eftersom möhippan tillbringades i "syndernas stad" så stod Chippendales naturligtvis på programmet! Det var alldeles fullt av skrikande damer, de flesta tillhörde någon möhippa, så när som på en man i övre medelåldern som var där med sin familj. Han satt med armarna i kors och rynkade ögonbryn hela tvåtimmarsshowen! Vi undrade över vad han gjorde där. Var Chippendales den enda showen som det fanns biljetter till? Hade tonårsdottern just kommit ut och familjen försökte omvända henne? Vår blivande brud hade kul i alla fall och viftade med sin chockrosa boa så att fjädrarna yrde. Resten av natten blev det fler drinkar och mer dans och inte förrän klockan var halv fem på morgonen tog vi av oss skorna och hasade hem till hotellet.
Väl i Las Vegas delade damer och herrar på sig. Vi hade hyrt en svit där alla fick plats att sova, det låter kanske vansinnigt luxuöst men faktum är att det inte blir särskilt dyrt när så många får plats i samma rum. Efter några cocktail trängde vi ihop oss i en taxi och åkte till en restaurang. Taxichauffören var mer än väl pratsam och gav oss en föreläsning om allt från Obamas drogvanor till maffian i Las Vegas. Det var trafikstockning så han hann med en hel del. Eftersom möhippan tillbringades i "syndernas stad" så stod Chippendales naturligtvis på programmet! Det var alldeles fullt av skrikande damer, de flesta tillhörde någon möhippa, så när som på en man i övre medelåldern som var där med sin familj. Han satt med armarna i kors och rynkade ögonbryn hela tvåtimmarsshowen! Vi undrade över vad han gjorde där. Var Chippendales den enda showen som det fanns biljetter till? Hade tonårsdottern just kommit ut och familjen försökte omvända henne? Vår blivande brud hade kul i alla fall och viftade med sin chockrosa boa så att fjädrarna yrde. Resten av natten blev det fler drinkar och mer dans och inte förrän klockan var halv fem på morgonen tog vi av oss skorna och hasade hem till hotellet.
fredag 7 augusti 2009
En uppdatering
Hej på er!
Jag har haft lite dåligt samvete över att jag inte har varit en särskilt flitig bloggskrivare på sistone. Den största ursäkten jag har för detta är att jag jobbar och sliter med min hemsida, något som förhoppningsvis kommer leda till fler sålda svensklektioner. Jag har ju lagt upp en profil på Teach Street och det är många som vill gå vidare till en hemsida, så jag känner lite press att få det klart. Jag vill ju inte missa några eventuella kunder :)
I måndags firade Brandon tvåårig bröllopsdag! Vi firade på tu man hand med en tur till San Diego på lördagen och söndagen, och på själva dagen (i måndags) bjöd Ben, May och Rick oss på kinesisk Dim Sum-lunch. Vi fick en stor bukett blommor också, May hade noga valt ut rosa blommor från sin trädgård eftersom bröllopet gick i rosa :)
Det har inte bakats så mycket på ett tag, det fick jag minsann påpekat för mig häromdagen. Nej, istället har jag njutit av det som växer i trädgården. Var smått euforisk när jag gick ut och plockade kalamansi (filippinska minimini-apelsiner)till min pansit (filippinsk nudelrätt). I eftermiddags kunde jag gå lös bland de solmogna tomaterna när Brandon, alias Bong-Bong, och jag skulle ställa till med medelhavsbuffé. Tack vare Bong-Bongs fantastiska tålamod och fingerfärdighet lyckades vi till och med göra egna falafel. Det var MYCKET vitlök i och blev väldigt gott.
Nu är det snart läggdags, tidigt i morgon bär det nämligen av mot LAS VEGAS! Vi ska nämligen dit på svensexa respektive möhippa. Jag gissar på att det kommer att bli drinkar, show av ännu okänd art, spel och dobbel. Rapport om detta kommer senare, kanske. För som de säger - What happens in Vegas, stays in Vegas.
Kram
Jag har haft lite dåligt samvete över att jag inte har varit en särskilt flitig bloggskrivare på sistone. Den största ursäkten jag har för detta är att jag jobbar och sliter med min hemsida, något som förhoppningsvis kommer leda till fler sålda svensklektioner. Jag har ju lagt upp en profil på Teach Street och det är många som vill gå vidare till en hemsida, så jag känner lite press att få det klart. Jag vill ju inte missa några eventuella kunder :)
I måndags firade Brandon tvåårig bröllopsdag! Vi firade på tu man hand med en tur till San Diego på lördagen och söndagen, och på själva dagen (i måndags) bjöd Ben, May och Rick oss på kinesisk Dim Sum-lunch. Vi fick en stor bukett blommor också, May hade noga valt ut rosa blommor från sin trädgård eftersom bröllopet gick i rosa :)
Det har inte bakats så mycket på ett tag, det fick jag minsann påpekat för mig häromdagen. Nej, istället har jag njutit av det som växer i trädgården. Var smått euforisk när jag gick ut och plockade kalamansi (filippinska minimini-apelsiner)till min pansit (filippinsk nudelrätt). I eftermiddags kunde jag gå lös bland de solmogna tomaterna när Brandon, alias Bong-Bong, och jag skulle ställa till med medelhavsbuffé. Tack vare Bong-Bongs fantastiska tålamod och fingerfärdighet lyckades vi till och med göra egna falafel. Det var MYCKET vitlök i och blev väldigt gott.
Nu är det snart läggdags, tidigt i morgon bär det nämligen av mot LAS VEGAS! Vi ska nämligen dit på svensexa respektive möhippa. Jag gissar på att det kommer att bli drinkar, show av ännu okänd art, spel och dobbel. Rapport om detta kommer senare, kanske. För som de säger - What happens in Vegas, stays in Vegas.
Kram
onsdag 5 augusti 2009
Uppe med tuppen
I morse slog jag personligt rekord och hade min tidigaste svensklektion någonsin. Klockan 07.00 här är nämligen kl 16.00 i Sverige och det var då min kursdeltagare hade möjlighet att prata. Det är rätt fiffigt egentligen, mina elever vill gärna ha undervisning efter arbetstid och bor de i Sverige innebär det kontorstid för mig. Alla nöjda!
måndag 3 augusti 2009
San Diego del 2
Vi vaknade efter en riktigt god natts sömn på hotell Double Tree i Little Italy. Efter en kaffe på sängen bestämde vi oss för att gå till ett franskt kafé för att få i oss lite frukost. Mätta och glada kunde vi sedan strosa runt i downtown.
Flipflops är ju inte de bästa promenadskorna precis så lite trötta i fossingarna beslutade vi oss för att ta en åktur med spårvagnen. För fem dollar kunde vi åka hur mycket vi ville hela dagen så via Old Town tog vi oss nordöst ut till Mission Valley där San Diegos första "mission" Mission San Diego de Alcalá ligger. Alltid trevligt att få sig lite kalifornisk historia till livs. På vägen tillbaka stannade vi i ett köpcentrum och käkade en sen lunch. Turligt nog var det happy hour och vi fick in en närmast kolossal nachotallrik för vilken vi bara betalade 6 dollar.
På hemvägen stannade vi till i La Jolla och njöt av havsutsikten, ett måste när man är i San Diego!
Flipflops är ju inte de bästa promenadskorna precis så lite trötta i fossingarna beslutade vi oss för att ta en åktur med spårvagnen. För fem dollar kunde vi åka hur mycket vi ville hela dagen så via Old Town tog vi oss nordöst ut till Mission Valley där San Diegos första "mission" Mission San Diego de Alcalá ligger. Alltid trevligt att få sig lite kalifornisk historia till livs. På vägen tillbaka stannade vi i ett köpcentrum och käkade en sen lunch. Turligt nog var det happy hour och vi fick in en närmast kolossal nachotallrik för vilken vi bara betalade 6 dollar.
På hemvägen stannade vi till i La Jolla och njöt av havsutsikten, ett måste när man är i San Diego!
San Diego del 1
Tänk, idag har det gått hela två år sedan vi gifte oss i Hammarskog utanför Uppsala! Vår första bröllopsdag var vi tvungna att fira på varsin kontinent, så den här känns ju lite extra speciell.
Eftersom vi båda älskar San Diego var det mer eller mindre självklart att detta skulle bli vår destionation för firandet av årsdagen. Vid lunchtid i lördags satte vi oss i trucken och fräste väg 5 söderut. Tyvärr var vi inte ensamma om den idén så trafiken var tjock som jag vet inte vad. Inte mindre än sex filer på motorvägen och vi färdades som högst i 40 km/h. Efter två timmar gav vi upp, svängde av på en mindre väg. Lika bra att göra en road trip istället. I Oceanside stannade vi för att äta lunch. I Oceanside finns en gammal militärbas och det fullkomligt vimlade av krigsveteraner. Andelen stora mustascher var helt klart högre än i Anaheim. Från vägen fick vi syn på ett fik, eller en "diner" och svängde in. Det visade sig vara den äldsta dinern på hela 101 (Pacific Coast Highway)! Här hade man serverat burgare och läskeblask sedan 1928! Det kändes som att vara i en film. Betagna av den smått historiska stämningen beställde vi in två amerikanska klassiker - tuna melt sandwich och fries&beans.
Med magarna fulla åkte vi vidare till galoppbanan i Del Mar. Där mötte vi (äntligen) upp med några kompisar som hade tagit tåget dit. Här var det i så många mustascher i sikte utan snarare yngre och äldre damer i hatt. Vi hade inte riktigt speldjävulen med oss, men i sista loppet vi spelade på vann jag i alla fall. Eftersom jag alltid fegsatsar så var jag bara 40 cent rikare efter att "That's Awsome" hade sprungit hem loppet.
Eftersom vi båda älskar San Diego var det mer eller mindre självklart att detta skulle bli vår destionation för firandet av årsdagen. Vid lunchtid i lördags satte vi oss i trucken och fräste väg 5 söderut. Tyvärr var vi inte ensamma om den idén så trafiken var tjock som jag vet inte vad. Inte mindre än sex filer på motorvägen och vi färdades som högst i 40 km/h. Efter två timmar gav vi upp, svängde av på en mindre väg. Lika bra att göra en road trip istället. I Oceanside stannade vi för att äta lunch. I Oceanside finns en gammal militärbas och det fullkomligt vimlade av krigsveteraner. Andelen stora mustascher var helt klart högre än i Anaheim. Från vägen fick vi syn på ett fik, eller en "diner" och svängde in. Det visade sig vara den äldsta dinern på hela 101 (Pacific Coast Highway)! Här hade man serverat burgare och läskeblask sedan 1928! Det kändes som att vara i en film. Betagna av den smått historiska stämningen beställde vi in två amerikanska klassiker - tuna melt sandwich och fries&beans.
Med magarna fulla åkte vi vidare till galoppbanan i Del Mar. Där mötte vi (äntligen) upp med några kompisar som hade tagit tåget dit. Här var det i så många mustascher i sikte utan snarare yngre och äldre damer i hatt. Vi hade inte riktigt speldjävulen med oss, men i sista loppet vi spelade på vann jag i alla fall. Eftersom jag alltid fegsatsar så var jag bara 40 cent rikare efter att "That's Awsome" hade sprungit hem loppet.
lördag 1 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)