Spöke eller äpple?

Jahaja, nu är det mer än två veckor sedan maken och jag landade på LAX. Resan var låååång. Först knappt två timmar till London (spänna fast sig - kaffe och smörgås - sova - gå på trång toa - framme) sedan jogga genom Heathrow till nästa flyg. Den här gången tog det 11 timmar (snacks - lunch - Simpsons - Bolt - Marley and Me - sova - frukost - ajaj i öronen - landa). Det var en ganska märklig känsla att ställa sig i kön för "refugees and immigrants". De tog mitt fingeravtryck igen, säkert för femte gången i ordningen, och sedan fick man vänta och vänta och vänta... i ungefär en och en halv timme. Då visade det sig att mitt fingeravtryck inte var godkänt, så fingeravtryckskillen fick göra ett nytt försök, den här gången under övervakning av sin chef. Nu var jag sist kvar av alla =(, men strax kunde Brandon och jag i alla fall ta våra fyra IKEA-lådor och rulla mot utgången! Nu känns det som om de fjorton dagarna har gått fort, samtidigt som det verkar vara en hel evighet sedan vi satt i Stadsparken i Uppsala och hade valborgspicknick.

Jag har roligt åt hur de filippinska släktingarna inte alls förstår hur vit en skandinavisk blekfis faktiskt är. "Vem är spöket?" frågade svärfar när vi pratade med honom på Skype. Några dagar senare hade jag spelat boule i solskenet och när vi skajpar med en moster i Lipa säger hon: "You've got tanned. You look like an apple!" Hehe, mycket ska man höra...

På kvällarna brukar Brandon och jag utforska förorten. Vi försöker hålla den europeiska formen och promenerar minst 10 000 steg om dagen. Djurlivet är rikare än jag trodde och på våra promenader har vi stött ihop med alla möjliga varelser; jordekorrar, prärievargar, hjortar, kolibrier och "blue jay" - en blå fågel med mohawk-frisyr. Inga bergslejon eller ormar ännu, och tur är väl det.

I lördags följde vi med lillebror Rick och hans kompis Jazz på hike i bergen. Toppen som vi skulle upp till, Baldy peak, är på 10 064 fot, och hur högt det är fattade inte jag förrän jag hemmavid räknade om det till meter ;-) Nåväl, efter fyra timmar var vi i alla fall uppe och utsikten var makalös!!! Jag kommer absolut hika fler gånger - det är värt rumpsmärtorna man får dagarna efter. Rick hade nog för övrigt nått toppen mycket snabbare om vi inte hade varit med. Han mer eller mindre joggade upp med en cigarett i den ena handen och mobiltelefon i den andra =O

Ha det så gott!