Cirkus, förlovning och födelsedag!

Hej vänner!
För min del har det varit en hädelserik vecka. Har inlett kurs med några nya svensksugna personer från bland annat Moskva, Melbourne och Wien.

Sedan svärmor åkte till Filippinerna har det ätits lite mer bacon här i huset och städats lite mindre ;-)

I går kväll satte sig hela gänget (Ben, Bradon, Rick, Robert, Kristen och jag) i minibussen och åkte till Cirque de Soleils föreställning i Irvine. Biljetterna var Rob och Kristens födelsedagspresent till Ben som fyller år idag. Cirque de Soleil har en fast föreställning i Las Vegas sedan ett tiotal år tillbaka men just nu turnerar delar av ensemblen runt staterna. Där var clowner, trapetskonstnärer, balanskonstnärer och mycket mer. Det som imponerade mest på mig var dock tre yogadamer i kroppsstrumpa. Hade de inte haft huvuden (?!) hade man verkligen inte kunnat se vad som var fram och bak på dem! En av dem låg i sitt finalnummer med huvudet och överkroppen mot golvet medan hon böjde underkroppen helt och hållet och liksom promenerade/sprang över sitt eget huvud! Lika märkligt som det låter var det. Hon såg ut som en spindel. Det andra storslagna numret var två herrar som sprang i ett varsitt gigantiskt hamsterhjul som snurrade uppe i luften. Hamsterhjulen satt ihop som en åtta och hela mackapären snurrade runt samtidigt som de sprang och hoppade inne i varsitt hjul. När de skuttade som mest så ångrade jag faktiskt både att jag hade dragit i mig en stor mugg kaffe i första akten och att jag inte hade orkat stå i den långa toalettkön i pausen. Jag hoppades också att killarnas mammor inte satt i publiken för detta såg riktigt farligt ut, och de hade inga säkerhetslinor eller nät överhuvudtaget.

Idag är det alltså Bens födelsedag. Han fyller 61 och vi firade med pansit (nudlar), lumpia (vårrullar), revbensspjäll och förstås Swedish kladd-cake. Denna gång piffade jag upp kakan med rivet apelsinskal och rostade hasselnötter. Angie var med förstås, men hon var ganska trött idag eftersom hon hade lekt i hundparken hela dagen. Hon trodde att Bens guava-frukter var tennisbollar och gällde högljutt när hon inte fick leka apport med dem. Under middagen fick vi tillfälle att diskutera Robert och Kristens kommande bröllop! Robert friade på nyårsafton! Jag har inte kunnat berätta något tidigare eftersom Robert har förväntats berätta för mamma May först av alla. Rick som visste om det hela redan innan ringen var köpt har dock inte kunnat hålla sig utan berättade för oss här i huset redan på nyårsdagen :) Så vi gick runt någon vecka och låtsades som ingenting medan May vänatde p att få Telefonsamtalet från Robert.

Världen och resten av världen

Som jag har nämnt tidigare så är ju nyheterna här i US of Alien nästan alltid lokala eller väldigt lokala. I morse lade jag märke till en annan rolig sak som spär på myten(?) om omvärldsfrånvända amerikaner. Väderrapporten i The Orange County Register (motsvarande Uppsala Nya Tidning eller Närkes Allehanda) delar upp jordklotet i "The Nation", "The World" och "The rest of the world". Världen består enligt Orange County Register av de största kanadensiska städerna och en handfull mexikanska inklusive några populära turistorter. I "resten av världen" hittar vi större delar av Europa bland annat. Undra på att man får förklara skillnaden mellan Nederländerna och Norge.

Hjälp mig hjälpa

Vissa dagar är man extra glad att ha tak över huvudet. Jag satt och tittade på CNNs reportage från Haiti i flera timmar igår kväll och kan inte släppa tanken på hur otroligt hårt drabbat och fattigt detta land är. En reporter beskrev hur mammor redan innan katastrofen matade sina små barn med lera. De vet att det inte innehåller någon näring men det fyller i alla fall magen för en stund. Extra tänkvärda blev bilderna och berättelserna från Port-au-Prince när de varvades med de gamla vanliga reklampauserna. Vilken bil är bäst? Vilka hundkex är godast? Och är det inte dags att köpa en luftdoftare som reagerar på rörelse? Hmm. Vad kan man göra? Det enda jag kan göra är att skänka pengar till Röda Korset eller någon annan organisation som kan hjälpa människorna i Haiti. hur mycket ska man skänka så? Hu rmycket kan jag avvara? Det är svårt att säga så därför har jag bestämt mig för att skänka en dollar per besök här på bloggen från och med imorgon och sju dagar framåt. Så gå in på bloggen och hjälp mig hjälpa!

Trevlig resa mamma May!

Idag var det dags för svärmor att packa det sista och sätta sig på 13-timmarsflyget till Manila. Hon ska vara där i åtta veckor och hälsa på familjen. Brandons mormor fyller 89 om ett par veckor och behöver tillsyn mer eller mindre dygnet runt. Hon är diabetiker men pillar i sig både det ena och det andra så fort man vänder ryggen till. Mormor delar huset med Mays lillasystrar Sandra och Grace.

Filippinos som har flyttat utomlands får ta med sig mer bagage än andra in i landet. De får fylla en sk balikbayan-box ("balikbayan" betyder någon som har flyttat från Filipppinerna) som är stor som en flyttkarton ungefär. På flygplatsen kunde man lätt hitta vilken incheckningsdisk som tillhör Philippine Airlines eftersom alla i kön har sina stora lådor fulla med grejor. Lådan måste sedan stanna i tullen i Manila en hel månad så det gäller att inte ha några färskvaror i den :) Familjen i Lipa hade ändå en lång lista på matvaror som de ville ha så May packade helt sonika ner apelsiner, sharon-frukt och en fryst skinka (storlek julskinka) i handbagaget. Sedan var det bara att hoppas på att ingen skulle bry sig så mycket i tullen. "Om de skulle opponera sig i tullen i Manila ger jag dem bara en femdollarsedel", sa May. "Det brukar räcka".

Ett helt år

har gått sedan min intervju på amerikanska ambassaden i Stockholm! Idag är det precis 365 dagar sedan jag på rätt så darriga ben gick igenom säkerhetskontrollen där man både fick ta av sig skorna och lämna i från sig mobiltelefonen. Sedan skulle man gå till en annan byggnad där intervjuerna var. Det var noga att ma gick på trottoaren och inte genade över parkeringsplatsen, då hojtade vakterna åt en att gå på trottoaren som man hade fått instruktioner om. "Ordning" sa Bill. "Reda" sa Bull.

I vänthallen fanns blanka veckotidningar, TV och läsk- och godisautomat att roa sig med, men nästan alla satt ändå och stirrade rakt framför sig. Det enda som lättade upp den nervösa stämningen var när ambassadperonalen försöte uttala svenska efternamn. Ja, de flesta vet ju hur mitt efternamn låter på utrikiska: "Horrrbörrgg"

Jag fick först gå till en lucka rakt fram, utan att vänta faktiskt, kanske tyckte de att 18 månader var tillräckligt länge. Där fick jag lämna ifrån mig mitt pass och den numera enormt tjocka luntan med personbevis(3 sidor), äktenskapsbevis, läkarintyg, foton och en massa andra papper som jag inte ens kommer ihåg just nu.

Efter kanske en halvtimmes väntan (inte så länge) ropade en yngre tjänsteman ut genom sin lucka att det var dags för Mrs Horrrbörrg Cruz att intervjuas. Med tanke på hur in i minst adetalj undersökt jag hade känt mig under visumresans gång så blev jag uppriktigt sagt rätt förvånad över att jag inte togs in i ett avlyssnat rum med nakna glödlampor. bara för att inte blir obehagligt överraskad så hade jag förberett mig på att intervjun skulle bli riktigt hemsk, att jag skulle behöva bevisa att jag varken var kommunist eller flygplansterrorist. Men, vi fick bara stå där vid luckan och tjänstemannen småpratade på amerikanskt småtrevligt vis och slängde in sina frågor liksom i förbifarten. Inte mindre än tre gånger frågade han om bröllopsdatum och ibland vände han på fakta trots att han bläddrade i tjocka pappershögen mitt framför näsan. Först trodde jag att detta bara var en slags för-intervju och att jag snart skulle få gå in i rummet med "bad embassy officer" och "good embassy officer" men det blev aldrig så. Efter maximalt 10 minuter tyckte tjänstemannen att vi verkade vara ärliga människor som visste när vi hade gift oss och jag fick min ansökan godkänd!

Alltså

Fy fan vad kallt det måste vara hemma i Sverige! Vargavinter är ju bara förnamnet. På väggen i sovrummet har jag hängt upp almanackan jag fick i julklapp av mamma. Januaribilden är ett snötäckt landskap, en grusväg vid en gård någonstans i Västegötland. Jag tycker att det ser ut lite som den lilla vägen upp till slottet (i Uppsala) som går parallellt med Dag Hammarskjölds väg. Brandon och jag tittar på bilden och känner oss riktigt tacksamma över att vi har 15-20 grader - varmt - ute. Jag kommer ihåg att det var så där kallt för ett antal vintrar sedan när jag bodde i Gula huset i Uppsala. Snåla hyresvärden hade fortfarande, trots vissa påtryckningar, inte satt in en ytterdörr utan hål så kvarterets katter satt utanför och gottade sig i vår förlorade varmluft.

Globala familjer

På SvD hittade jag en trevlig och intressant artikelserie om globala familjer. Kul att läsa om andras erfarenhet och olika perspektiv på flyttande mellan länder. Läs gärna och säg vad ni tycker.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/global-varld-skapar-nya-familjemonster_3975557.svd