Världen och resten av världen

Som jag har nämnt tidigare så är ju nyheterna här i US of Alien nästan alltid lokala eller väldigt lokala. I morse lade jag märke till en annan rolig sak som spär på myten(?) om omvärldsfrånvända amerikaner. Väderrapporten i The Orange County Register (motsvarande Uppsala Nya Tidning eller Närkes Allehanda) delar upp jordklotet i "The Nation", "The World" och "The rest of the world". Världen består enligt Orange County Register av de största kanadensiska städerna och en handfull mexikanska inklusive några populära turistorter. I "resten av världen" hittar vi större delar av Europa bland annat. Undra på att man får förklara skillnaden mellan Nederländerna och Norge.

Hjälp mig hjälpa

Vissa dagar är man extra glad att ha tak över huvudet. Jag satt och tittade på CNNs reportage från Haiti i flera timmar igår kväll och kan inte släppa tanken på hur otroligt hårt drabbat och fattigt detta land är. En reporter beskrev hur mammor redan innan katastrofen matade sina små barn med lera. De vet att det inte innehåller någon näring men det fyller i alla fall magen för en stund. Extra tänkvärda blev bilderna och berättelserna från Port-au-Prince när de varvades med de gamla vanliga reklampauserna. Vilken bil är bäst? Vilka hundkex är godast? Och är det inte dags att köpa en luftdoftare som reagerar på rörelse? Hmm. Vad kan man göra? Det enda jag kan göra är att skänka pengar till Röda Korset eller någon annan organisation som kan hjälpa människorna i Haiti. hur mycket ska man skänka så? Hu rmycket kan jag avvara? Det är svårt att säga så därför har jag bestämt mig för att skänka en dollar per besök här på bloggen från och med imorgon och sju dagar framåt. Så gå in på bloggen och hjälp mig hjälpa!

Trevlig resa mamma May!

Idag var det dags för svärmor att packa det sista och sätta sig på 13-timmarsflyget till Manila. Hon ska vara där i åtta veckor och hälsa på familjen. Brandons mormor fyller 89 om ett par veckor och behöver tillsyn mer eller mindre dygnet runt. Hon är diabetiker men pillar i sig både det ena och det andra så fort man vänder ryggen till. Mormor delar huset med Mays lillasystrar Sandra och Grace.

Filippinos som har flyttat utomlands får ta med sig mer bagage än andra in i landet. De får fylla en sk balikbayan-box ("balikbayan" betyder någon som har flyttat från Filipppinerna) som är stor som en flyttkarton ungefär. På flygplatsen kunde man lätt hitta vilken incheckningsdisk som tillhör Philippine Airlines eftersom alla i kön har sina stora lådor fulla med grejor. Lådan måste sedan stanna i tullen i Manila en hel månad så det gäller att inte ha några färskvaror i den :) Familjen i Lipa hade ändå en lång lista på matvaror som de ville ha så May packade helt sonika ner apelsiner, sharon-frukt och en fryst skinka (storlek julskinka) i handbagaget. Sedan var det bara att hoppas på att ingen skulle bry sig så mycket i tullen. "Om de skulle opponera sig i tullen i Manila ger jag dem bara en femdollarsedel", sa May. "Det brukar räcka".

Ett helt år

har gått sedan min intervju på amerikanska ambassaden i Stockholm! Idag är det precis 365 dagar sedan jag på rätt så darriga ben gick igenom säkerhetskontrollen där man både fick ta av sig skorna och lämna i från sig mobiltelefonen. Sedan skulle man gå till en annan byggnad där intervjuerna var. Det var noga att ma gick på trottoaren och inte genade över parkeringsplatsen, då hojtade vakterna åt en att gå på trottoaren som man hade fått instruktioner om. "Ordning" sa Bill. "Reda" sa Bull.

I vänthallen fanns blanka veckotidningar, TV och läsk- och godisautomat att roa sig med, men nästan alla satt ändå och stirrade rakt framför sig. Det enda som lättade upp den nervösa stämningen var när ambassadperonalen försöte uttala svenska efternamn. Ja, de flesta vet ju hur mitt efternamn låter på utrikiska: "Horrrbörrgg"

Jag fick först gå till en lucka rakt fram, utan att vänta faktiskt, kanske tyckte de att 18 månader var tillräckligt länge. Där fick jag lämna ifrån mig mitt pass och den numera enormt tjocka luntan med personbevis(3 sidor), äktenskapsbevis, läkarintyg, foton och en massa andra papper som jag inte ens kommer ihåg just nu.

Efter kanske en halvtimmes väntan (inte så länge) ropade en yngre tjänsteman ut genom sin lucka att det var dags för Mrs Horrrbörrg Cruz att intervjuas. Med tanke på hur in i minst adetalj undersökt jag hade känt mig under visumresans gång så blev jag uppriktigt sagt rätt förvånad över att jag inte togs in i ett avlyssnat rum med nakna glödlampor. bara för att inte blir obehagligt överraskad så hade jag förberett mig på att intervjun skulle bli riktigt hemsk, att jag skulle behöva bevisa att jag varken var kommunist eller flygplansterrorist. Men, vi fick bara stå där vid luckan och tjänstemannen småpratade på amerikanskt småtrevligt vis och slängde in sina frågor liksom i förbifarten. Inte mindre än tre gånger frågade han om bröllopsdatum och ibland vände han på fakta trots att han bläddrade i tjocka pappershögen mitt framför näsan. Först trodde jag att detta bara var en slags för-intervju och att jag snart skulle få gå in i rummet med "bad embassy officer" och "good embassy officer" men det blev aldrig så. Efter maximalt 10 minuter tyckte tjänstemannen att vi verkade vara ärliga människor som visste när vi hade gift oss och jag fick min ansökan godkänd!

Alltså

Fy fan vad kallt det måste vara hemma i Sverige! Vargavinter är ju bara förnamnet. På väggen i sovrummet har jag hängt upp almanackan jag fick i julklapp av mamma. Januaribilden är ett snötäckt landskap, en grusväg vid en gård någonstans i Västegötland. Jag tycker att det ser ut lite som den lilla vägen upp till slottet (i Uppsala) som går parallellt med Dag Hammarskjölds väg. Brandon och jag tittar på bilden och känner oss riktigt tacksamma över att vi har 15-20 grader - varmt - ute. Jag kommer ihåg att det var så där kallt för ett antal vintrar sedan när jag bodde i Gula huset i Uppsala. Snåla hyresvärden hade fortfarande, trots vissa påtryckningar, inte satt in en ytterdörr utan hål så kvarterets katter satt utanför och gottade sig i vår förlorade varmluft.

Globala familjer

På SvD hittade jag en trevlig och intressant artikelserie om globala familjer. Kul att läsa om andras erfarenhet och olika perspektiv på flyttande mellan länder. Läs gärna och säg vad ni tycker.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/global-varld-skapar-nya-familjemonster_3975557.svd

Gott nytt!

Jahaja, så var det ett nytt decennium igen! Ni kommer väl ihåg hypen kring millemieskiftet. Var det någon som köpte pumps med 2000 skrivet över hela klacken? Och låter förresten inte X2000 lite gammalt nu?

Maken och jag fírade in det nya året på fest i Long Beach. Man vill inte gärna vara ute och åka bil denna natt, det är högst sannolikt en hel del som kör hem trots att de fått både det ena och det andra innan för västen. Så vi bestämde oss redan innan festen för att övernatta. Vi var lite sent ute så det var inet så många ställen att välja på. Det första stället vi kollade in var ett litet äckligt motell på 2nd Street. Nog för att det låg i närheten av festen vi skulle till, men fy fan vad det luktade mögel i rummet. Portiern fösökte åtgärda det hela genom Vi gick till Starbucks för att komma åt Internet och därmed ett fräschare alternativ. Seaport Marina Hotel hade till och med sänkt priset från 109 till 72 dollar så vi slog till. Det var i alla fall rent och luktfritt men någon hade gjort brännmärken med ett strykjärn över heltäckningsmattan. Dessutom hängde det mesta av inredningen, inklusive sängramen, snett. Undra på att man var tvungen att lämna 100 dollar i deposition.

Nyårsfesten hos Maria och Ryan var jättekul däremot! Vi var ett tiotal personer som firade in det nya året med mousserande och småplock. De bor bara några steg från stranden så jag fick uppleva mit första tolvslag med sand i klackskorna :) En viss temperaturskillnad mot förra årets nyårsfest i Sälen då det var 25 minus. Jag vill minnas att jag hade samma klackskor på mig då. Också ute.