Anaheim Timetisdag 18 augusti 2009
Taco Tuesday
Varje tisdag är Taco Tuesday! I alla fall om man frågar den stora snabbmatskedjan Del Taco. På tacotisdagar kan man få inte mindre än tre krispiga tacos för en dollar och nitton cent. Som hittat. Så för knappt nio dollar lyckades vi idag föda hela familjen Cruz på tacos. Kön ringlade lång när jag skulle öva på att ratta Bens röda stadsjeep genom drive through:n. Det är nämligen en oumbärlig kunskap, att kunna köra genom en drive through. Hur skulle man annars få mat? Jag lyckades hur som helst krypa fram till luckan, beställa 12 hårda tacos och 9 mjuka, slingra mig fram till nästa lucka, betala och ta emot våra rykande färsla tacos. Jag kan tänka mig att jag kommer att få chansen att öva på detta fler gånger ;-)
Safari i Anaheim
Det finns många djur här i förorten, och då menar jag inte bara miniatyrhundar med ryggsäck, nej det finns vilda djur också.
Först och främst har vi de söta djuren. När jag går på kvällspromenad stöter jag på drösvis med vildkaniner, som faktiskt inte är alls särskilt rädda av sig. Det har också hänt att jag har sprungit på en coyote, den ser lite ut som någonting mitt emellan en varg och en schäfer. Den bryr sig inte särskilt mycket om människor, utan tittar mest efter bilar och efter de där söta kaninerna förstås.
För det andra har vi de lustiga djuren. Stinkbaggen är ett av dem. Det är en ganska stor skalbagge som ser ut att vara för tung för sig själv att bära. Om man skulle råka skrämma den så lyfter den upp sin stora skalbaggerumpa och sprutar ut något stinkande. Jag har inte sjäv fått erfara detta ännu men Brandon har berättat varför man inte ska skrämma stinkbaggar. Ödlorna är också roliga. De ser alltid så förnärmade ut när man kommer. Ska hon komma och gå just här när jag har det så skönt i solen, verkar de tänka. De snörper på munnen och pilar iväg.
Till sist har vi de läskiga djuren. Spindlar finns det så det räcker och blir över. De allra flesta är ofarliga för människor (det har jag förhört mig noga om) men man får alltid deras förbannade väv i ansiktet och på armarna! De gillar att vara inomhus också och passar man sig inte kan de krypa in i ens kläder om man har slängt dessa på golvet. Detta vet jag nu eftersom jag har fått ett spindelbett på vänsterlåret - inga fler byxor på golvet här, det straffar sig direkt. Men läskigast är nog ändå fladdermössen. Om man är ute vid floden i skymningen kan man se dem flyga högt och lågt jagandes efter insekter. Ibland flyger de så lågt så lågt att man tror att de kommer att landa i håret. Huh!
Först och främst har vi de söta djuren. När jag går på kvällspromenad stöter jag på drösvis med vildkaniner, som faktiskt inte är alls särskilt rädda av sig. Det har också hänt att jag har sprungit på en coyote, den ser lite ut som någonting mitt emellan en varg och en schäfer. Den bryr sig inte särskilt mycket om människor, utan tittar mest efter bilar och efter de där söta kaninerna förstås.
För det andra har vi de lustiga djuren. Stinkbaggen är ett av dem. Det är en ganska stor skalbagge som ser ut att vara för tung för sig själv att bära. Om man skulle råka skrämma den så lyfter den upp sin stora skalbaggerumpa och sprutar ut något stinkande. Jag har inte sjäv fått erfara detta ännu men Brandon har berättat varför man inte ska skrämma stinkbaggar. Ödlorna är också roliga. De ser alltid så förnärmade ut när man kommer. Ska hon komma och gå just här när jag har det så skönt i solen, verkar de tänka. De snörper på munnen och pilar iväg.
Till sist har vi de läskiga djuren. Spindlar finns det så det räcker och blir över. De allra flesta är ofarliga för människor (det har jag förhört mig noga om) men man får alltid deras förbannade väv i ansiktet och på armarna! De gillar att vara inomhus också och passar man sig inte kan de krypa in i ens kläder om man har slängt dessa på golvet. Detta vet jag nu eftersom jag har fått ett spindelbett på vänsterlåret - inga fler byxor på golvet här, det straffar sig direkt. Men läskigast är nog ändå fladdermössen. Om man är ute vid floden i skymningen kan man se dem flyga högt och lågt jagandes efter insekter. Ibland flyger de så lågt så lågt att man tror att de kommer att landa i håret. Huh!
onsdag 12 augusti 2009
Fish Tacos
Ni vet hur det är när man är i ett annat land och plötsligt blir som tokig i en viss maträtt. Nu har det hänt, jag har blivit som besatt av fish tacos. Det är ju väldigt lämpligt i vår lilla familj eftersom Brandon är fullkomligt tokig i tacos och burritos, men är allergisk mot allt vad fisk och skaldjur heter. Men nu kan han få sina tacos och jag får mina fish tacos, bra va?!
Fish tacos består av stekt, panerad eller friterad vit fisk (t ex torsk eller mahi mahi): Fisken läggs i brödet tillsammans med strimlad vitkål, hackad tomat och toppas med creme fraiche och lime.
Titta, jag hittade recept på Youtube och Allrecipes. Testa, ni kommer inte att ångra er!
På begäran - Chippendales!
Efter förra inlägget fick jag en anonym begäran om att berätta mer om showen vi besökte i Vegas. Det är ju inte för inte som Las Vegas också kallas för Sin City. Det är ganska högt i tak för vad som på andra platser skulle anses omoraliskt. Man får röka i stort sett var som helst och man kan dricka alkohol var som helst, ja man blir till och med bjuden på sprit under tiden man spelar bort sina pengar. Kan det bli värre ;-) ? Ja, det kan det. Man kan gå på strippshow också - och det gjorde vi.
Chippendales var dyra, 50 dollar plus skatt fick man hosta upp för att gå in. Jag trodde i att det skulle vara en stor fin scen med bekväma fåtöljer, men ack så fel jag hade. Det påminde mer om en gammal skolaula där man hade radat upp sisådär 300 pinnstolar. Den som satte sig längst utmot mittgången riskerade (eller fick chansen, beroende på hur man ser det) att bli dansad på av en alldeles äkta, på kroppen slätrakad Chippendale. Vi placerade naturligtvis den blivande bruden där. Snart följde cirka två timmar av olika dansnummer - Chippendales i brandmansdräkt, Chippendales i cowboykläder, Chippendales i kirurgkläder (oväntat), Chippendales med sopkvast ... de flesta numren slutade fötsås med att det inte hade några kläder alls.
En annan viktig poäng med showen var ju att alla vi "beatuful ladies" skulle förstå vilka underbara kvinnor vi är, vilket innebar att dansarna då och då dansade runt i publiken eller bjöd upp någon i publiken på scen. Detta var uppskattat av många men inte av alla. En asiatisk kvinna i 50-årsåldern som hade placerat sig på första bänk skrek "no no" och lade händerna för ansiktet när en brandmanschippendale försökte tvångla henne.
Chippendalesarna kunde visserligen dansa men flera av dem såg faktiskt riktigt uttråkade ut på scenen. Det lyste igenom att de tänkte på koreografin (eller så tänkte de på vad de skulle äta till middag)"...5,6,7,8 dansa fram, dansa bak, greppa skrevet, dansa höger, dansa vänster...och igen ... 5,6,7,8 ..." Jag antar att de hade gjort samma show hundrafemtioelva gånger redan och var lite less, och det kan man ju förstå. Ibland hade dansarna repliker också, till exempel i numret när "Bilmekanikern", "Boknörden" och "Advokaten" slogs om en kvinnas gunst. Tyvärr var replikerna förinspelade och Chippendales var inte de bästa på läppsynk, och därav blev resultatet som en dåligt dubbad film.
Efter ett par timmar var det hela slut och som minne fick man med sig en plansch från Chippendale-shoppen. Vår blivande brud fick också fotografera sig tillsammans med dansarna och en väggalmanacka att hänga upp på jobbet.
Efter showen tog vi en drink och försökte reda ut det som förundrat oss mest - hur fasen blev de så där släta över hela kroppen?! Vax? Laser? Vad?
Chippendales var dyra, 50 dollar plus skatt fick man hosta upp för att gå in. Jag trodde i att det skulle vara en stor fin scen med bekväma fåtöljer, men ack så fel jag hade. Det påminde mer om en gammal skolaula där man hade radat upp sisådär 300 pinnstolar. Den som satte sig längst utmot mittgången riskerade (eller fick chansen, beroende på hur man ser det) att bli dansad på av en alldeles äkta, på kroppen slätrakad Chippendale. Vi placerade naturligtvis den blivande bruden där. Snart följde cirka två timmar av olika dansnummer - Chippendales i brandmansdräkt, Chippendales i cowboykläder, Chippendales i kirurgkläder (oväntat), Chippendales med sopkvast ... de flesta numren slutade fötsås med att det inte hade några kläder alls.
En annan viktig poäng med showen var ju att alla vi "beatuful ladies" skulle förstå vilka underbara kvinnor vi är, vilket innebar att dansarna då och då dansade runt i publiken eller bjöd upp någon i publiken på scen. Detta var uppskattat av många men inte av alla. En asiatisk kvinna i 50-årsåldern som hade placerat sig på första bänk skrek "no no" och lade händerna för ansiktet när en brandmanschippendale försökte tvångla henne.
Chippendalesarna kunde visserligen dansa men flera av dem såg faktiskt riktigt uttråkade ut på scenen. Det lyste igenom att de tänkte på koreografin (eller så tänkte de på vad de skulle äta till middag)"...5,6,7,8 dansa fram, dansa bak, greppa skrevet, dansa höger, dansa vänster...och igen ... 5,6,7,8 ..." Jag antar att de hade gjort samma show hundrafemtioelva gånger redan och var lite less, och det kan man ju förstå. Ibland hade dansarna repliker också, till exempel i numret när "Bilmekanikern", "Boknörden" och "Advokaten" slogs om en kvinnas gunst. Tyvärr var replikerna förinspelade och Chippendales var inte de bästa på läppsynk, och därav blev resultatet som en dåligt dubbad film.
Efter ett par timmar var det hela slut och som minne fick man med sig en plansch från Chippendale-shoppen. Vår blivande brud fick också fotografera sig tillsammans med dansarna och en väggalmanacka att hänga upp på jobbet.
Efter showen tog vi en drink och försökte reda ut det som förundrat oss mest - hur fasen blev de så där släta över hela kroppen?! Vax? Laser? Vad?
måndag 10 augusti 2009
Las Vegas
Det finns två sätt att ta sig till Las Vegas från Anaheim. Antingen tar man flyget eller så kör man fyra timmar rakt ut i Mojaveöknen, vi valde det senare alternativet. Första stoppet på resan är alltid Barstow, ett litet ställe som förmodligen knappt skulle finnas till om det inte vore för alla turister som passerar på väg till Vegas eller Big Bear. I Barstow finns världens första Del Taco och naturligtvis måste man göra ett besök.
Väl i Las Vegas delade damer och herrar på sig. Vi hade hyrt en svit där alla fick plats att sova, det låter kanske vansinnigt luxuöst men faktum är att det inte blir särskilt dyrt när så många får plats i samma rum. Efter några cocktail trängde vi ihop oss i en taxi och åkte till en restaurang. Taxichauffören var mer än väl pratsam och gav oss en föreläsning om allt från Obamas drogvanor till maffian i Las Vegas. Det var trafikstockning så han hann med en hel del. Eftersom möhippan tillbringades i "syndernas stad" så stod Chippendales naturligtvis på programmet! Det var alldeles fullt av skrikande damer, de flesta tillhörde någon möhippa, så när som på en man i övre medelåldern som var där med sin familj. Han satt med armarna i kors och rynkade ögonbryn hela tvåtimmarsshowen! Vi undrade över vad han gjorde där. Var Chippendales den enda showen som det fanns biljetter till? Hade tonårsdottern just kommit ut och familjen försökte omvända henne? Vår blivande brud hade kul i alla fall och viftade med sin chockrosa boa så att fjädrarna yrde. Resten av natten blev det fler drinkar och mer dans och inte förrän klockan var halv fem på morgonen tog vi av oss skorna och hasade hem till hotellet.
Väl i Las Vegas delade damer och herrar på sig. Vi hade hyrt en svit där alla fick plats att sova, det låter kanske vansinnigt luxuöst men faktum är att det inte blir särskilt dyrt när så många får plats i samma rum. Efter några cocktail trängde vi ihop oss i en taxi och åkte till en restaurang. Taxichauffören var mer än väl pratsam och gav oss en föreläsning om allt från Obamas drogvanor till maffian i Las Vegas. Det var trafikstockning så han hann med en hel del. Eftersom möhippan tillbringades i "syndernas stad" så stod Chippendales naturligtvis på programmet! Det var alldeles fullt av skrikande damer, de flesta tillhörde någon möhippa, så när som på en man i övre medelåldern som var där med sin familj. Han satt med armarna i kors och rynkade ögonbryn hela tvåtimmarsshowen! Vi undrade över vad han gjorde där. Var Chippendales den enda showen som det fanns biljetter till? Hade tonårsdottern just kommit ut och familjen försökte omvända henne? Vår blivande brud hade kul i alla fall och viftade med sin chockrosa boa så att fjädrarna yrde. Resten av natten blev det fler drinkar och mer dans och inte förrän klockan var halv fem på morgonen tog vi av oss skorna och hasade hem till hotellet.
fredag 7 augusti 2009
En uppdatering
Hej på er!
Jag har haft lite dåligt samvete över att jag inte har varit en särskilt flitig bloggskrivare på sistone. Den största ursäkten jag har för detta är att jag jobbar och sliter med min hemsida, något som förhoppningsvis kommer leda till fler sålda svensklektioner. Jag har ju lagt upp en profil på Teach Street och det är många som vill gå vidare till en hemsida, så jag känner lite press att få det klart. Jag vill ju inte missa några eventuella kunder :)
I måndags firade Brandon tvåårig bröllopsdag! Vi firade på tu man hand med en tur till San Diego på lördagen och söndagen, och på själva dagen (i måndags) bjöd Ben, May och Rick oss på kinesisk Dim Sum-lunch. Vi fick en stor bukett blommor också, May hade noga valt ut rosa blommor från sin trädgård eftersom bröllopet gick i rosa :)
Det har inte bakats så mycket på ett tag, det fick jag minsann påpekat för mig häromdagen. Nej, istället har jag njutit av det som växer i trädgården. Var smått euforisk när jag gick ut och plockade kalamansi (filippinska minimini-apelsiner)till min pansit (filippinsk nudelrätt). I eftermiddags kunde jag gå lös bland de solmogna tomaterna när Brandon, alias Bong-Bong, och jag skulle ställa till med medelhavsbuffé. Tack vare Bong-Bongs fantastiska tålamod och fingerfärdighet lyckades vi till och med göra egna falafel. Det var MYCKET vitlök i och blev väldigt gott.
Nu är det snart läggdags, tidigt i morgon bär det nämligen av mot LAS VEGAS! Vi ska nämligen dit på svensexa respektive möhippa. Jag gissar på att det kommer att bli drinkar, show av ännu okänd art, spel och dobbel. Rapport om detta kommer senare, kanske. För som de säger - What happens in Vegas, stays in Vegas.
Kram
Jag har haft lite dåligt samvete över att jag inte har varit en särskilt flitig bloggskrivare på sistone. Den största ursäkten jag har för detta är att jag jobbar och sliter med min hemsida, något som förhoppningsvis kommer leda till fler sålda svensklektioner. Jag har ju lagt upp en profil på Teach Street och det är många som vill gå vidare till en hemsida, så jag känner lite press att få det klart. Jag vill ju inte missa några eventuella kunder :)
I måndags firade Brandon tvåårig bröllopsdag! Vi firade på tu man hand med en tur till San Diego på lördagen och söndagen, och på själva dagen (i måndags) bjöd Ben, May och Rick oss på kinesisk Dim Sum-lunch. Vi fick en stor bukett blommor också, May hade noga valt ut rosa blommor från sin trädgård eftersom bröllopet gick i rosa :)
Det har inte bakats så mycket på ett tag, det fick jag minsann påpekat för mig häromdagen. Nej, istället har jag njutit av det som växer i trädgården. Var smått euforisk när jag gick ut och plockade kalamansi (filippinska minimini-apelsiner)till min pansit (filippinsk nudelrätt). I eftermiddags kunde jag gå lös bland de solmogna tomaterna när Brandon, alias Bong-Bong, och jag skulle ställa till med medelhavsbuffé. Tack vare Bong-Bongs fantastiska tålamod och fingerfärdighet lyckades vi till och med göra egna falafel. Det var MYCKET vitlök i och blev väldigt gott.
Nu är det snart läggdags, tidigt i morgon bär det nämligen av mot LAS VEGAS! Vi ska nämligen dit på svensexa respektive möhippa. Jag gissar på att det kommer att bli drinkar, show av ännu okänd art, spel och dobbel. Rapport om detta kommer senare, kanske. För som de säger - What happens in Vegas, stays in Vegas.
Kram
onsdag 5 augusti 2009
Uppe med tuppen
I morse slog jag personligt rekord och hade min tidigaste svensklektion någonsin. Klockan 07.00 här är nämligen kl 16.00 i Sverige och det var då min kursdeltagare hade möjlighet att prata. Det är rätt fiffigt egentligen, mina elever vill gärna ha undervisning efter arbetstid och bor de i Sverige innebär det kontorstid för mig. Alla nöjda!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)